lördag 6 april 2013

I love wrestling

Wrestling, något som de flesta har någon åsikt om antingen älskar man det som jag eller så är man som 99% av Sveriges befolkning och avskyr det. När man berättar att man gillar wrestling så är den vanligaste kommentaren "Men det är ju inte på riktigt".  När man ber personen utveckla vad de menar så får man ofta svaret "De slåss ju inte på riktigt och matcherna är ju uppgjorda". Personerna säger det också på ett sätt som att de inte tror att jag vet det.

Jag älskar fenomenet Wrestling. Så är det bara. Det finns nog inget som kommer få mig att ändra min åsikt. Jag vet att de inte slåss på riktigt och att matcherna är uppgjorda men det var det också i "Rocky". Hade Stallone och Carl Weathers slagits på riktigt tror jag filmen slutat på ett helt annat sätt.

Wrestling är inte sport utan underhållning. Precis som en film eller TV-serie. I USA kallas det för "sports entertainment". Brottarna berättar en historia i matcherna och det är inte helt ovanligt att en match är en del i en lång storyline som kan pågå i flera månader. Oftast är det den goda snubben mot den onda. Den goda  s k Babyface är omtyckt av publiken och folk betalar för att se honom vinna över elakingen även kallad "Heel". I de flesta fall är brottarna vältränade eftersom de trots allt måste utföra rätt tuffa saker i ringen och trots att de hjälper varandra kan man inte trotsa gravitationen. Faller man tre meter ner på ett betonggolv gör det ont, så är det bara. Skador är inte allt för ovanligt och i värsta fall kan de ha förödande utgång.

I slutet på 80-talet berättade en klasskompis om wrestling han sett på kabeltv. Trots att jag inte sett en sekund wrestling var jag såld. Hemma hade vi ingen kabel-tv så jag var beroende av att höra vad som hänt och vilka brottare som vunnit. Varje dag fick min klasskompis berätta det senaste.

Hogan vs Undertaker  1991


 Några år senare började Tv3 (eller tv1000) sända Wrestling och en kompis spelade in varje avsnitt som vi såg på. Att se detta entimmesprogram kommenterat av Hoa-Hoa och Bruno blev veckans höjdpunkt. På den tiden hade WWF (som det största förbundet hette då) fyra galor per år så kallade pay per views (PPVs) och dessa såg man fram emot med andakt. Månader av storys fick oftast sitt slut på dessa galor som normalt var cirka tre timmar långa. Jag såg och läste allt jag kom över. Kom ihåg att på den tiden fanns inte internet så man var ytterst begränsad av det utbud som en liten ort i Norrland har att erbjuda. När tv3/tv1000 övergav WWF för ett mindre förbund (WCW) fortsatte vi följa WWF på den tyska kanalen RTL2. Jag minns ännu vad  vissa av de tyska kommentatorerna (som för övrigt aldrig är tysta) skrek under Wrestlemania X "Eine große Dropkick auf Bret Hart!!!!".


Shawn Michaels var min favorit på 90-talet.


I mitten av 90-talet blev det paus i wrestlingtittandet för mig. Mest beroende på att vår kompis som fixade inspelningarna flyttade. jag försökte dock hålla mig någorlunda ajour men det var svårt utan att kunna se programmen. I och med internets intågande blev det lättare att få tag på gamla PPVs och då backtrackade jag alla de år jag missat. De senaste 10 åren har jag aldrig missat en PPV och sett det mesta som sänts.

CM Punk - Nuvarande favorit

I dagsläget är det faktiskt inte själva matcherna jag finner intressanta utan först och främst storylinen. Som småbarnsförälder har man inte alltid så mycket tid så det kan bli att jag spolar igenom några matcher som inte intresserar mig. Men jag älskar fortfarande wrestling



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar