lördag 27 april 2013

Röluva I

Jag måste erkänna att jag gillade rollpersonen jag skapade i detta blogginlägg så jag fortsatte skriva om henne. Jag har gett henne arbetsnamnet "Röluva" så länge. Håll till godo.

Det hade vart tyst i flera sekunder. Hon höll fortfarande bågen spänd och riktad mot metallklumpen som den tredje av dem försvunnit bakom. Regnet fortsatte att vräka ner och hon var blöt från topp till tå. Som tur var skyddade jackans uppfällda huva regnet från att komma i hennes ögon. Mannens två kumpaner låg stilla några meterdjup framför metallklumpen. Båda med varsin pil i bröstet. Hon hade inte för vana att döda oskyldiga men de hade båda dragit sina vapen när de sett henne. Troligen var de zonfarare som varit ute för att roffa åt sig värdefulla saker och sedan sälja dem dyrt. Hon hade själv kommit till ruinstaden för bara någon dag sedan och utforskat den i precis samma syfte som de döda männen, även om hon undvek städerna och byarna i största möjliga mån.

Plötsligt ser hon hur den tredje mannen rusar fram från bakom metallklumpen med en dragen pistol. Han verkar dock ha missuppfattat var hon fanns för han siktar flera meter till höger om bilvraket hon sitter gömd i. När han inte ser henne börjar han i panik snurra runt för att försöka se var hon befinner sig. "Var är du? Jag skiter i att du dödade Job och Conny. De var skitstövlar ändå. Låt mig gå, jag har inte gjort dig något. KOM FRAM!" skriker han med gråten i halsen. Ja, han har egentligen rätt. Hon har egentligen ingen orsak att döda honom. Han hade inte dragit vapen mot henne.
"Lägg ner vapnet så kanske jag låter dig gå" väser hon fram. Varför då egentligen? Det här kommer bara leda till en massa problem. Hon borde satt en pil i honom så hade allt varit över.
"Okej, jag gör som du säger. Snälla låt mig gå." ropar mannen och kastar pistolen i en vattenpöl framför sig. Hon väntar en stund innan hon börjar sakta ta sig ut ur bilvrakets baksäte med bågen hela tiden riktad mot mannen som nu vänt sig mot henne. Då ser hon hur mannens min ändrats från rädsla till ett hånflin. I ögonvrån märker hon rörelse. Utan att tveka avlossar hon pilen hon haft mot den spända bågsträngen och den träffar den hånleende mannen rakt i pannan. Med leendet fryst på läpparna faller han raklång ner i den vattenpöl han stod i. Snabbt greppar hon en en ny pil och skall precis spänna bågen då hon hör ett skott avlossas från där hon såg rörelsen nyss. Instinktivt kastar hon sig åt sidan och känner hur kulan träffar hennes ryggsäck. Hon är snabbt på benen och rusar de sista meterna till metallklumpen som den hånflinande mannen nyligen gömt sig bakom. Precis när hon kastar sig i skydd bakom den hörs ett till skott och en kula slår in i metallen bara en fot från hennes huvud. Hon tittar sig runt. Det finns ingen väg bort från platsen utan att hamna i skyttens skottfält.

Regnet har ökat i styrka och det har även börjat blåsa. Då känner hon nånting vid sina fötter. En ryggsäck. Den måste ha tillhört den tredje mannen. Hon böjer sig ner och börjar rota igenom dess innehåll. Mest en massa teck som hon inte har nån nytta av här. Men vänta nu. Vad är det där? Hon tar fram den cylinderformade metallbiten och tittar närmare på den. Det här måste vara något sorts vapen. På ena sidan sitter en pinne i metall med en ring i ena änden som verkar hindrar nått sorts handtag från att lossna. Det här måste vara en sådan där sprängburk som hon hört talats om. Hur var det nu man gjorde? Hon försöker minnas tillbaka när hon sett någon använda en tidigare. Ja, nu minns hon. Det var för några vintrar sedan då hon legat gömd och spanat på en grupp mystiska typer. De hade blivit anfallna av en enorm fjällig best som hade stått emot deras vapen. En av männen hade tagit fram en sån här och dragit ut pinnen med ringen och kastat mot besten. Explosionen hade dödat besten direkt. Den här saken kan komma till användning. Nu måste hon bara lista ut var skytten befinner sig för att ha en aning vart hon skall kasta sprängburken. Eftersom det tagit flera sekunder mellan de båda skotten så borde skyttens vapen vara krångligt att ladda. Det borde ge henne tid att få en position på honom för att kasta sprängburken. Med vänstra handen tar hon ryggsäcken hon nyss rotat igenom och häller ut innehållet på marken. Sedan kastar hon den ut från platsen hon tagit skydd bakom. PANG! En kula slår ner i leran bredvid ryggsäcken. Nu gäller det. Hon drar ut metallbiten och tittar fram bakom metallklumpen. Där, uppe på resterna av ett tak ser hon skytten som febrilt håller på och ladda om sitt gevär. Det är en bra bit bort så hon tar i av all kraft och kastar sprängburken. Så fort hon släppt den tar hon än en gång skydd men tar upp sin båge och lägger en pil på bågsträngen. BOOM! Explosionen ringer i hennes öron när hon snabbt reser sig från bakom metallklumpen och med bågen spänd tittar mot platsen där skytten funnits. Det är en hel del rök runt platsen för explosionen men hon ser att huset har rasat. Skytten syns dock ingenstans. Hon börjar försiktigt gå mot det raserade huset hela tiden beredd på att höra ännu en skottknall. Men ingenting hörs. När hon är bara någon meter från den raserade husväggen ser hon varför. Bland stenarna ser hon en hand sticka fram. Väggen måste ha rasat över skytten och begravt honom under rasmassorna. Chansen att någon överlevt det där kan inte var stor tänker hon när hon ser hur handen rör sig. Fingrarna spretar ut som att personen försöker be om hjälp. Efter bara någon stund börjar handen skaka för att sedan falla slapp ner på stenarna.

Hon vänder sig om, sätter tillbaka pilen från bågen i kogren på ryggen och börjar gå mot de tre döda männen som ligger i leran. När hon kommer fram börjar hon metodiskt söka igenom kropparna. När hon efter flera minuters jobb äntligen lyckats få loss pilen ur den hånflinande mannens panna ser hon något ligga i lervällingen vid sina fötter; någon sorts kort med en massa underliga tecken och nån typ av genomskinlig glasbit i mitten. Någon av de döda männen måste ha tappat den. Hon sätter den i sin jackas innerficka och börjar packa ner sakerna hon tagit från männen; tre pistoler, några kulor, någon typ av skyddsmask och lite mat.

Hon känner att hon börjat frysa. Det måste vara effekten av att hon börjat lugna ner sig samt regnet och vinden. Hon samlar ihop de sista sakerna och börjar gå åt det håll männen kommit ifrån. "Det borde inte vara så svårt att hitta ett ställe som ger skydd mot regnet bland de här ruinerna", tänker hon när hon småjoggar in bland skuggorna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar