onsdag 15 maj 2013

Röluva II: Fruktan i mörkret

Fortsättning på "Röluvas" äventyr. De andra delarna hittar ni HÄR och HÄR.

Hon bet noggrant bort de sista ätbara bitarna från den grillade gnagaren. Hennes lilla eld hade nästan slocknat och eftersom det var nära att mörkna ville hon inte lägga på mer bränsle. Ljuset från en eld skulle synas lång väg bland ruinerna. Det hade gått några dagar sedan hennes konfrontation med plundrarna. Den lilla mat hon hade tagit från dem hade inte räckt speciellt länge. Hon hade därför lagt ut fällor bland ruinerna och fångat en sexbent pälsklädd gnagare. Det var i alla fall vad hon antog att det var. Fast det spelade ingen stör roll för henne då hon åt det mesta hon kunde fånga. 

Hon hade de senaste dagarna letat sig längre in i ruinstaden men inte stött på någon. Dagarna hade hon spenderat genom att leta igenom några byggnader men inte hittat nått av värde. Hon stack handen i bröstfickan och tog fram plastbrickan hon tagit från de döda plundrarna. "Undrar vad det är för något", frågade hon sig själv medan hon gnuggade fingrarna över plastbrickan för att sedan sätta tillbaka den i bröstfickan. Med ena foten sparkade hon jord över den utdöende elden. "Dags att sova, Röluva" viskade hon till sig själv. Hon hade börjat gilla det namn den skäggige som förhört henne  några veckor sedan gett henne innan hon dödat honom. Även om hennes hår nu var så smutsigt att man enbart i solsken kunde ana att det var rött. Hon packar ihop de sista sakerna och klättrar upp för det raserade husets vägg för att hitta en säkrare sovplats två våningar upp. Det tar inte många sekunder innan hon somnar med ena handen knuten runt en av sina knivar.

BOOM, BOOM, BOOM

Hon vaknar med ett ryck och är beredd att försvara sig med den dragna kniven men i mörkret ser hon ingenting. När synen anpassat sig till mörkret ser hon att hon fortfarande är ensam på den lilla avsatsen två våningar upp. Hon sticker ner kniven i fodralet i högra kängan. "Vad var det där för ljud?", frågar hon sig själv när hon än en gång hör:

BOOM, BOOM, BOOM.

"Expolsioner?" Ljudet verkar komma någonstans på andra sidan väggen som hon har bakom sig. Det finns inga fönsteröppningar i väggen men det ser ut att vara möjligt att ta sig upp en våning till för att komma upp på ruinhusets tak. Därifrån borde hon se vad som orsakat explosionerna. Med lite ansträngning har hon tagit sig upp och lägger sig på det som är kvar av byggnadens platta tak. Det är väldigt mörkt och först ser hon bara ruinbyggnaderna som sträcker sig så långt hon kan se i mörkret. Inte ett tecken vart explosionerna kommit från. Hon ligger kvar en stund utan att någonting hörs. Då ser hon en ljusstråle bland de raserade byggnaderna kanske en kilometer bort. Var de kommer från ser hon inte men de sveper fram och tillbaka. Plötsligt hörs skottlossning och hon ser blixtrandes från mynninsgsflammor bland ruinerna. Ljusstrålen riktar in sig mot platsen där en av mynningsflammorna kommer ifrån och plötsligt hörs:

DACKA, DACKA, DACKA

Marken där mynningsflammorna kom ifrån exploderar i tre mindre explosioner och hon tycker sig höra ett skrik. De andra som öppnat eld har nu slutat med och hon hör någon ropa något som låter som ordergivning. Ljusstrålen fortsätter sina svepande rörelser över ruinerna och slocknar sedan. Allt blir åter tyst. 

Hon har hört berättelser om att det skall finnas fruktansvärda monster bland ruinstäderna men detta verkade inte vara något monster alls. Vad det än var så betedde det sig in som något av de monster hon stött på. Ljusstrålen påminde om de ljusstavar hon sett men mycket större. Nu hade hon blivit nyfiken att ta reda på vad det var. Sakta och tyst tar hon sig ner från taket till platsen där hon sov. Snabbt plockar hon ihop sina saker och tar sig sedan ner till marknivå. Det är ännu mörkare här nere men hennes ögon har anpassat sig till mörkret. Sakta smyger hon bland byggnadsruinerna mot platsen där såg ljuset komma ifrån. Förutom hennes tysta andetag hörs ingenting i natten. 

Plötsligt blir allt ljust och hon ser ingenting. Hon kastar sig snabbt åt sidan och söker skydd bland husen. Ljuset hinner inte med hennes snabba rörelse med det söker bland husen hon försvann in bland. När hon tagit sig lång in i byggnaden så ligger hon helt still. Ljuset slocknar och nu hör hon ett metalliskt ljud och det verkar som att något tungt går från platsen. Hon ligger kvar en bra stund för att försäkra sig att saken som lyst upp henne försvunnit. När hon känner sig säker att kusten är klar reser hon sig sakta upp och tar sig ut på platsen där hon stött på varelsen. Det finns inga spår på marken efter vad det nu var som fanns här. Hon börjar försiktigt gå mot det håll som varelsen försvann åt. Det lät inte som att den rörde sig speciellt snabbt så hon borde nog komma ikapp den ganska fort. Men det gäller att inte avslöja sig. 

Efter att ha försökt spåra varelsen i kanske en timme är hon nära att ge upp. Inte ett spår av den. Då hör hon ett ljud från en gränd bakom sig och vänder sig samtidigt som hon tar och spänner sin pilbåge. Hon hinner precis vända sig om när hon än en gång blir bländad av det det skapa ljuset. Hennes reaktionsförmåga gör att hinner få iväg en pil mot ljuset innan hon försöker kasta sig i skydd. Hon hör hur pilen träffar något i metall och faller ner på marken. Med pilbåge i ena handen springer hon mot en närliggande byggnad. Ljuset följer henne hela tiden och precis när hon skall hoppa över ett stenblock så känner hon hur hon trampar snett med ena foten. Hon faller till marken och pilbågen landar några meter från henne. Smärtan i fotleden gör nästan att det svartnar för ögonen men hon stålsätter sig själv och försöker resa sig. Men smärtan är för stor och hon ramlar till marken igen. Då märker hon hur allt runt henne är ljust. Hon kan inte fly från varelsen längre och hon har inget vapen att försvara sig med. "Är detta slutet?", frågar hon sig själv. 

Som från ingenstans hör hon skottlossning. Hon tittar upp och ser flera mynningsflammor komma från ruinerna runt platsen där hon och varelsen befinner sig. Hon hör det metalliska ljudet när kulorna träffar varelsen som inte längre verkar vara intresserad av henne utan låter ljusstrålen lysa mot byggnaderna där skotten kommer från. Då känner hon hur någon greppar tag i henne bakifrån och hjälper henne upp. "Kom med mig om du vill komma ur detta levande.", hör hon en mansröst säga och hon de tar sig in i en av de närmaste byggnaderna. Hon märker hur skottlossningen slutat och det verkar som att varelsen retirerar. Hon vänder sig mot mannen som hjälpte henne och ser att han håller en pistol riktad mot henne. "Vem är du och vad gör du här?", frågar han.

Fortsättning följer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar