fredag 28 juni 2013

Recension: Man of Steel



Stålmannen har aldrig riktigt varit min favoritsuperhjälte. Jag var mer en marvelkille när det begav sig och läste jag DC så var det oftast Batman. Filmerna med Christopher Reeve är rätt bra även om första filmen kan vara rätt seg, speciellt i början. Det enda jag minns av "Superman returns" är att Kevin Spacey gjorde en bra Lex Luthor.

Så var det dags för ännu en reboot av en superhjältesaga. Jag skall erkänna att jag inte varit speciellt imponerad av de trailers jag sett av "Man of Steel" under året. det enda jag såg som lockande var när Clark jobbade på en krabbåt. Resten kändes precis som så många filmer på senare tid, bara en massa, och ofta meningslös, action. Jag valde trots mina farhågor att gå och se filmen och nu kommer min recension av den.



Filmens handling tar egentligen upp handlingen från "Superman" och "Superman 2". Det betyder att man har pressat in över vad som i originalfilmerna 4 timmars handling i en film på cirka 2,5 vilket man klart märker. Ett exempel är när Clark första gången träffar Lois Lane så pratar de kanske i några minuter för att lite senare prata lite till när Lois väldigt enkelt tar reda på att Clark är Stålmannen. Trots att de knappt lärt känna varandra verkar det som att de känt varandra hur länge som helst. Clark beter som en fjortis som blir kär i den första av motsatta könet som pratar med honom.

Handlingen i sig är faktiskt rätt ok. Generals Zods bakgrund och motiv känns befogade och jag gillade när man fick se klipp bakåt i tiden från Clarks barndom eller Kryptons historia. Dock fick man inte se speciellt mycket från när Clark rest runt som luffare och det jag såg mest fram emot, krabbfisket, fick man se i knappt en minut vilket var tråkigt.

General Zod, klart bäst i filmen


Dock lider filmen av på tok för många onödiga actionscener. När det kanske är 20 minuter kvar av filmen så tänker jag för mig själv "Får jag se någon bli kastad genom ett hus en gång till så kräks jag". Det var lite häftigt första gången man såg det men efter du sett det för femtioelfte gången blir det riktigt trist och helt meningslöst. Sedan har filmskaparna skjutit sig själva lite i foten genom att de typ maxat saker som kan bli förstörda i filmen vilket gör det typ omöjligt att toppa i en eventuell uppföljare. Jag tror att filmen skulle blivit bättre om man skurit ner 20 min actionscener och istället haft med handling som bygger upp karaktärerna. Speciellt huvudpersonen själv.

Ännu en skyskrapa faller...zzzzzzzz

Rollbesättningen och de karaktärer de spelar är faktiskt riktigt bra. Den svagaste karaktären är dock huvudpersonen själv men det gör inte så mycket om jag skall vara ärlig. Michael Shannon gör en mycket bra General Zod och är faktiskt enligt mig filmens bästa karaktär. Russell Crowe funkar bra som Jor-El och även Kevin Coster gör en bra insats.

Bäst i filmen är dock det lilla easter egg man får se i slutstriden mellan Zod och Superman. På en tankbil som (självklart) exploderar står texten "Lexcorp".

Antje Traue som Faora-Ul

Summering:
Jag måste erkänna att jag grubblat över vilket betyg jag skall ge filmen. Det som var bra var skådespelarinsatsen och en helt ok grundstory. Det som var negativt var all enformig och ständigt återkommande action i superhastighet där skyskrapor går sönder i massor. Det känns som att man sätt det 100 ggr tidigare i till exempel "The Avengers" och blir faktiskt riktigt långtråkigt i längden. Jag kan hur som helst inte rekommendera att man går och ser den här på bio om man inte är ett inbitet supermanfan (finns det sådana kvar förutom Seinfeld) eller 12 år. Vänta tills den kommer på Tv eller streamingtjänst om några år eller se originalfilerna istället .
Jag håller med Joe Morgenstern på Wall Street journal som skrev följande i sin recension av filmen:

Here's one more studio extravaganza brought down by numbing action and an addiction to generic digital effects.


Betyg: 
"Man of Steel" får 2,5 kalla fiskpinnar av 5 möjliga.






måndag 24 juni 2013

Biografiska filmer del 1.

De senaste veckorna har jag sett en hel del film. Jag har speciellt sett flera biografiska filmer då jag är väldigt svag för just den genren. Här kommer en lista på de jag sett och vilket betyg de får:



Lincoln (2012)
Underbart skön film som lätt förtjänat fler än de två Oscars den fick. Daniel Day Lewis porträtterar Amerikas sextonde president på bästa möjliga sätt. Ibland glömmer man bort att det inte är Abraham Lincoln man ser utan en skådespelare. Filmen utspelar sig under amerikanska inbördeskrigets sista år och fram till (spoiler) Lincoln blir skjuten. Det är en hel del ful och rackarspel för att få igenom ändringen i grundlagen som förbjuder slaveri.

Betyg: 5 Fiskpinnar







 J. Edgar (2011) 
Clint Eastwood har regisserat denna film som handlar om FBIs legendariska chef J. Edgar Hoover. Idag skulle det vara näst intill att någon skulle ha den posten så länge som Hoover hade den d v s i över 50 år. Leonardo Di Caprio gör en riktigt bra tolkning av Hoover. En alltigenom bra och lärorik film.

Betyg: 4 Fiskpinnar










Hoffa  (1992)
En av mina favoriter bland Nicholsons filmer. En mycket bra porträttering av den mytomspunne fackföreningsledaren Jimmy Hoffa. Filmen är regisserad av Danny DeVito som även spelar Hoffas närmaste man Bobby Ciaro. Många bra skådespelare och väldigt lärorik då man får följa den amerikanska fackföreingsrörelsens både ljusa och mörka sidor.

Betyg: 4 Fiskpinnar









Nixon (1995)
Anthony Hopkins spelar Amerikas 37:e president Richard Nixon. Man får följa honom genom många återblickar från barndomen till hans avgång efter Watergateskandalen. Hopkins är en bra skådespelare men jag hade nästan önskat att sminkavdelningen jobbat lite hårdare på att få fram Nixons karakteristiska drag. Ibland känns det mer som att det är Hopkins filmen handlar om än Nixon. den här filmen är jättelång vilket gör att den tappar styrfart. Hade den varit en timme kortare hade den fått bättre betyg. Klart intressant film som kräver mycket kaffe för att orka igenom i ett sträck.

Betyg: 3 Fiskpinnar






Fortsättning följer...

torsdag 20 juni 2013

A Game of Thrones - Living Card Game



Efter att spelat "Game of Thrones - the card game - HBO ed" (GoT HBO) blev jag grymt sugen att skaffa "A Game of Thrones - Living Card Game (GoT LCG)". Dessvärre är detta spel lite svårt att få tag på. Mina lokala spelhandlare hade inte inne spelet så jag fick ta hjälp av eBay. Jag hittade det tillslut hos en engelsk spelbutik och med frakt blev det enbart 15 kr dyrare än om jag köpt det i butik. Eftersom det var från England är det också snabb frakt vilket är ett stort plus.

Jag har nu spelat detta några gånger. Både med två spelare men även med fyra spelare. Här kommer en snabb recension.

Spelet är en mer avancerad version av GoT-HBO. Grundreglerna är desamma men det finns nu många fler småregler som gör spelet större. Dessvärre har inte FFG varit jättebra att förklara vad vissa saker betyder och jag tycker att en ordlista i regelboken borde varit på sin plats.


I boxen får du med 4 lekar representerande varsitt hus från George RR Martins värld. Dessa är Starks, Lannisters, Baratheon och Targaryen. Dessa lekar är redo att användas direkt. Man kan även köpa expansioner för husen Greyjoy och Martell om man så önskar.

Expansionerna för husen Martell resp Greyjoy.
Utseende:
Korten är oftast snyggt illustrerade och ger en bra känsla. Man skall tänka att detta spel kom ut flera år innan TV-serien så därför finns det inga kort från den i detta spel. Det tycker jag också är bra för det finns massor av kort hämtade utanför det tv-serien än så länge visat. Det kan dock finnas en risk för spoilers. Precis som i GoT HBO får man "power tokens" och guldmynt snyggt utformade i hård kartong. Man får även med ett spelbräde med spelpjäser för att göra spelet vid 3+ spelare mer intressant.

Spelet:
När vi spelat två mot två har det varit rätt enkelt att sätta upp strategier då man vet vart angreppen kommer ifrån. När vi däremot spelade med fyra spelare måste man verkligen koncentrera sig på vad motståndaren spelat ut för kort och vara taktisk. Som jag skrev innan så är det rätt många ord på korten som inte förklaras i regelboken. Ibland får man förklaringen när man drar ett nytt kort men jag anser inte att det skall behövas. Självklart borde man ha läst igenom sin lek och lärt sig reglerna som korten tar upp men jag tycker inte det skall vara ett måste. Förutom detta är spelreglerna desamma som i GoT HBO.    


Summering:
Spelet är riktigt roligt, speciellt när man är fler än två spelare. Man får hela tiden vara beredd på att bli angripen från ett nytt håll. Nu har ingen av oss som spelat jättemycket erfarenhet av just det här spelet men när vi lärt oss reglerna och korten utantills så tror jag det blir mycket roligare. Att först spelat GoT HBO var till stor hjälp eftersom man då lärt sig grundreglerna. FFG brukar vara bra på att skriva regler men i GoT LCG så tycker jag det saknas vissa saker. Till skillnad från GoT HBO så är detta spel lite långsammare. man får inte lika mycket guld, plotkorten är mer begränsade och har oftast någon negativt följd. Men detta gör egentligen ingenting utan passar spelet bra.


Betyg: Spelet får FYRA av fem fiskpinnar










tisdag 18 juni 2013

Joe Dever's - Lone Wolf



Jag har skrivit en del om "Ensamma vargen" och håller för närvarande på att spela (och skriva) mig genom den första boken "Flykt från mörkret". I senaste numret av tidningen Fenix läste jag om att man håller på att utveckla ett Ensamma vargen-spel till smartphones och tablets. 


Handlingen kommer att utspela sig mellan bok tre och fyra. Spelet verkar släppas under somamren eller hösten -13. Själv tycker jag det ser grymt intressant ut och jag kommer mest troligt köpa det så fort det kommer ut. Ta en titt på gameplayvideon jag länkat nedan så fpr ni en bra uppfattning hur det kommer att se ut.



Spelets hemsida:
http://lonewolfthegame.com/


Gameplay (pre alpha):
http://www.gametrailers.com/videos/ke73ba/toucharcade-ta-plays--lone-wolf--blood-on-the-snow

lördag 15 juni 2013

Red Dawn (-84) vs Red Dawn (-12)



En av de filmer jag gillar att se då och då är "Red Dawn" eller Röd Gryning som den hette i Sverige från 1984. Jag minns att det blivit rabalder i USA när filmen hade premiär. Det var mitt under kalla kriget och med ett extra patriotiskt USA. Att då se en film där ryska och kubanska trupper paraderar genom en amerikansk stad i Colorado upprörde många. Till och med på de svenska nyhetsprogrammen rapporterades om de upprörda känslorna.
1984
 För några år sedan gjordes en så kallad remake på Red Dawn och jag tänkte jag skulle jämföra och granska de båda filmerna för att se vilken som är bättre. För att skilja på dem enklare så kallar jag filmen från -84 för Röd Gryning och den från -12 för Red Dawn.

2012
Handling

"Röd Gryning": En sömnig småstad i Colorado blir invaderad av Sovjetiska enheter. En grupp ungdomar flyr upp till bergen och startar en motståndsrörelse "Wolverines". De utför terror- och gerillaattacker mot de kubanska styrkorna som ryssarna lämnat som garnison i staden. Filmen slutar med att de två huvudpersonerna dör efter en räd mot en sovjetisk bas.

"Red Dawn": En medelstor stad i närheten av Seattle vaknar en dag av att Nordkoreanska fallskärmsjägare faller från skyn. En grupp ungdomar ledda av marinsoldaten "Jed" flyr in i skogarna för att sedan göra motstånd mot koreanerna. De utför terror- och gerillaattacker mot de nordkoreanska styrkorna. Filmen slutar med att de fritar en massa fångar från ett koreanskt läger.

Jämförelse: Att Sovjet skulle kunnat invadera USA under 80-talet känns tusen gånger mer troligt än att Nordkorea skulle klara av det idag. I Red Dawn pratas det om att koreanerna fått stöd från ryssarna men det känns ändå inte speciellt troligt. Nordkorea har idag en armé som i stort sätt befinner sig på 60-talet. Jag har läst någonstans att från början skulle det varit kineserna som invaderat men eftersom filmbolaget har många kinesiska ägare så ändrades manuset. 
 Av dessa två filmer känns Röd gryning mest realistisk.

Vinnare: Röd Gryning.



Skådespelare

Röd Gryning: Här hittar vi väldigt många unga skådespelare som senare skulle bli stjärnor; Patrick Swayze, Charlie Sheen, Lea Thompsson, Jennifer Gray, C Thomas Howell. Men även etablerade skådespelare som  Powers Boothe, Harry Dean Stanton och Lane Smith. 

Red Dawn: Många unga skådespelare som kanske kan bli stora namn i framtiden. De enda riktiga stjärnorna är Chris Hemsworth och Brett Cullen. Jag kan inte minnas att jag sätt någon av de andra skådespelarna tidigare i annat är biroller. den här filmen har legat på is i flera år och vad jag hörde hade Hemsworth skrivit på för den innan han blev en stjärna. Men kanske finns det bland dem någon som blir en riktig stjärna framöver. Skådespeleriet känns lite bättre i den här filmen då det känns som att det är mer 

Jämförelse: Det är inte skådespeleri på hög nivå i någon av filmerna då det mest handlar om action. Kanske Red Dawn har lite bättre skådespelare i men Röd Gryning har bättre skådespelare. Det blir lika i den här genren.

Vinnare: Ingen
  
"Nobody puts Baby in a corner"


Detaljer

Röd Gryning: När den här filmen gjordes var det fortfarande mycket inom den sovjetiska armen som var okänt. Ta till exempel KLMK uniformerna. Dessa fick man gissa sig till genom att granska suddiga bilder på sovjetiska soldater och försöka kopiera. Jag tror att man valde att sätta kubanerna i staden främst för att de var lättare att efterlikna än sovjetiska förband. Vapnen som används stämmer bra överens med de trupper som har dem. 

Red Dawn: Nordkoreanerna använder ett digitalt kamouflagemönstrad uniform vilket är ljusår från vad de egentligen använder idag. Detta känns inte helt omöjligt men ganska långsökt. ok att ryssarna hjälpte dem med material men jag har svårt att se att uniformer var något man gav dem. De har även modernare automatkarbiner som AK-74M eller AKSU-74 vilket ändå känns ok. Västarna som koreanerna använder är väldigt lik en stridsväst som Blackhawks gör. Avgör själva genom att jämföra uniformsbilden jag länkat ovan med denna bild. Jag gillar att koreanerna beslagtagit hummers och klistrat ett nordkoreansk klistermärke över den stora amerikanska flaggan på bilen. 



Jämförelse: Jag tycker man var smartare när man gjorde Röd Gryning då man satte kubanerna som ockupanter av staden. Koreanernas utrustning i Red Dawn känns lite för high tech jämförd den nivå de befinner sig på idag. Jag störs lite av att Wolverines lyckas ta en SAW eller M249 från koreanerna vilket är en amerikansk lätt kulspruta. Det borde varit en rysk kulspruta istället. I den här kategorin så vinner Röd Gryning marginellt. 

Vinnare: Röd Gryning



Summering:
Röd gryning känns som den bättre filmen av dessa två. Både i att ha mer trolig handling och detaljer. Båda filmerna är inga mästerverk men rätt intressanta att se. Jag rekommenderar verkligen alla att se båda två för att ge sin egen uppfattning.

Betyg:
"Röd Grying" får 3 fiskpinnar av 5 möjliga:










"Red Dawn" får 2,5 fiskpinnar av 5 möjliga:

  

tisdag 11 juni 2013

Recension: Wargame - Airland Battle

Jag recenserade för några veckor sedan "Wargame - European Escalation" och nu är det dags för den tämligen nysläppta uppföljaren att recenseras.



Vad är nytt?
Vad som är nytt i detta spel är att det nu även finns flyg att kalla in. Detta känns mer realistiskt och man märker fort hur sårbar man är om man inte har bra luftvärn. Det finna massor av olika flygplan att kalla in. det gäller att anpassa dem till deras uppgift. Man bör dock vara försiktig att skicka in plan för långt in på fiendens område då de mest troligt har gott om SAMs och AA-guns som kan slita dina plan i stycken. Man märker också hur sårbar man är om man inte förser sina markstyrkor med bra luftvärn.



Andra nya saker är att man kan bygga sin egen "deck" innehållande de styrkor man gillar mest. Man kan även bygga "decks" som har en klar inriktning och på så sätt låsa upp mer poäng eller enheter att bygga leken av.



Vad jag tycker är roligast är att man nu även kan spela Sverige, Norge och Danmark. Det är nått häftigt i att skicka sina Strv 103 till en skogsdunge och ligga i bakhåll. Eller varför inte skicka in några plutoner kustjägare bakom fiendens linje för att uträtta sabotageverksamhet. Dock är det lite väl käcka svar man får av enheterna när man beordrar dem att göra saker. Känns nästan hämtade ur "Soldat Bom" eller nån annan svartvit film. Men det är faktisk en direkt översättning av vad alla enheter säger så det är lika för alla.

Strv 103
Grafiken:
Precis som föregångaren spelar man på en snygg karta i 3D med möjlighet att zooma in eller ut. Nu finns det flera nya kartor att spela på och de flesta är i Sverige eller Norge. Om man zoomar in ett svenskt villa område ser man att det står Volvo 245 eller Saab 900 vid villorna. Även bergen och skogarna känns väldigt skandinaviska. Grafiken är precis som i WG:EE väldigt snygg och jag kommer flera gånger på mig själv sitta och studera hur mina enheter ser ut istället för att styra min armé.



Summering:
Detta är ett av de bästa, snyggaste och realistiskaste strategispelen jag spelat. WG:EE var riktigt bra men med införandet av flyg har spelet tagit sig upp på nya nivåer. Jag måste erkänna att jag än så länge inte gett mig an single player-kampanjen utan enbart spelat multiplayer (MP). I MP-läget är det väldigt enkelt att hitta spel. Enda nackdelen är att en majoritet vill spela NATO så det brukar oftast ta en liten stund att fylla på med några som vill spela warsavapakten. Man kan spela bland annat spela 1v1, 2v2 och 4v4. Själv gillar jag det sista alternativet bäst. Om en spelare måste logga ut eller tappar internetuppkopplingen så förs hans styrkor och poäng över till de andra på hans sida. Detta är inte alltid så kul då man i värsta fall får en arme vars "deck" inte riktigt passar med ens egen samt att man får en extra front att hålla koll på. Jag har dock roligt hela tiden och man lär sig hela tiden av sina misstag och får bygga om sin "deck" eftersom.



Spelet finns bland annat att köpa på STEAM för ca €40


Betyg:
Jag kan inte annat än ge spelet FEM fiskpinnar av fem möjliga. Ett av de roligaste spelen jag spelat på länge.



lördag 1 juni 2013

Åker utomlands

Idag åker jag utomlands i ungefär en vecka. Jag vet inte om det finns WiFi där jag skall bo så om det blir paus i bloggandet så är det därför. Under tiden finns det nästan 100 inlägg här på bloggen som ni kan läsa.

Allans'y!